En ensam fågel som bär på tok för stor kvist
Du hade mitt hjärta i din hand
Jag lever liksom på minnena
Det är det som går genom tankarna hela tiden. När jag tränar, när jag är i skolan, när jag äter och till och med när jag är som mest stressad och har ingen tid till något annat än det som ska göras. Hela tiden. Tänker på första gången man började prata, tänker på när man blev kallad alla dessa fina grejer, alla smeknamn och alla händelser vi gjorde och var med om, tillsammans. När allt var så nytt och man knappt vågade säga någonting, för allt var så stort. Nu kan vi säga vad som helst till varandra utan att bry sig, därför var det roligare när man började lära känna. Jag kan börja skratta helt random för något som du inte ens kommer ihåg. Egentligen var det inte så himla lång tid, men eftersom man träffades varje dag och pratade varje dag också så kändes det som en evighet. Och det gör det fortfarande, känns som hela mitt liv, för det var en sån stor grej i mitt liv. Tiden gick så sakta och vi fyllde dom med varandra, varje dag.
Jag vill börja med att ställa en enkel fråga..
Om du inte har upplevt det, kan du aldrig riktigt förstå. Hur många av er har en svans? Du vet, som en apa. Om du inte har (som jag hoppas ingen har), kan du då föreställa dig hur det är att gripa en filial eller kanske bara svänga den fram och tillbaka? Det är omöjligt, är det inte? Vi har aldrig haft en så det är inte förvånande. Depression är lite liknande det. Om det är något som du aldrig har upplevt så kan du prova så hårt som du vill, men du kommer aldrig riktigt veta hur det känns.
Har du en dålig dag? Nope det är inte depression. Är du ledsen eftersom någon precis avvisat dina framsteg? Nope det är inte depression. Har du tillbringat hela veckan med ett dåligt humör eftersom ditt favoritlag har förlorat en cupfinal? Nope det är inte depression det heller.
Det är inte en förändring i humör relaterat till en vardaglig eller simpel händelse i livet. Om hela din värld håller sakta på att vändas upp och ner på grund av vad som händer i ditt sinne så kan du väl vara deprimerad. Om dessa tankar har funnits i flera veckor eller månader så ja, kan du vara deprimerad. Det är stor skillnad mellan att känna sig nere och ha depression, och detta leder mig till min nästa punkt.
Du kan inte bara "snap out of it" eller "pull yourself together". Jag gillar analogier so hold your horses, för här kommer en till. Depression är som att försöka köra igenom vatten och får höra att "komma över det" är som att plötsligt kunna röra sig som du kan på torra land. Det är omöjligt. Du kan bita ihop tänderna och försöka få lite fart, men i slutändan kommer densiteten att hindra dig från att flytta snabbt.
När depression har sitt grepp om dig, blir livet vatten. Luften omkring dig blir vatten, det krossar dig med sin vikt, och även de enklaste uppgifterna blir svåra. Du känner dig trög, både mentalt och fysiskt och ingenting kan få dig ur det. Du blir i huvudsak instängd i ditt eget fängelse, och sann tillgång till din hjärna ligger bakom den låsta dörren. Ibland, men kortvarit, är det tillåtet att gå utanför dörren för att sträcka på benen, men du vet att det är tillfälligt. Så småningom kommer du att behöva återvända till din cell och vänta tålmodigt på en tid då du får ytterligare en möjlighet att fungera som en normal del av samhället.
Det finns inget val i frågan. Allt vi kan göra är att ta del av våra goda dagar och försöka minimera effekten våra dåliga dagar har på oss. Här är vad jag vill att du ska göra, om du någonsin har upplevt någon form av depression, ångest eller missbruk, berätta för någon. Allt som jag sa, det är så det är och känns, för er som inte vet. Men berätta, för ju fler människor som förstår hur det faktiskt är, ju mindre stressiga liv och dessutom enklare, blir våra liv.
Kortvarigt men jag fick ju några bra dagar
Vad definieras som paradis och helvete?
För det var ju du, du som var allt
I know i'm smiling, but look into my eyes, is this happiness?
Then the devil took your breath away
This is the time to turn off your mind
Börjar bli nöjd med mig själv
Precis som om den aldrig vart en stor del av den andres liv.
Du är helt otrolig, så lysande klar
Hon flydde i sin sömn och drömde om paradiset
The art of getting by
Varför ska jag då ägna livet åt att arbeta, svettas och kämpa, för en illusion?
För inga vänner, ingen tjej, inga läxor om att konjugera pluskvamperfekt eller räkna ut kvadratroten på hypotenusan, kan rädda mig från mitt öde.
Jag har viktigare saker att göra i livet."
Bara försök lev
"jag levde i drömmen och jag var läskigt lycklig"
Press och stress
walla brorsan hoppas du kommer långt i ditt liv
Hon fastnade någonstans
Fast mellan att behandla andra som man själv vill bli behandlad, eller behandla andra som dom behandlar dig.
Fast mellan vem jag är, vem jag vill vara och vem jag ska vara.
Fast mellan att fortsätta ha hoppet kvar, eller att bara ge upp.
Fast mellan "jag ska finnas här", eller "vafan ska jag bry mig för?".
Fast mellan "jag älskar dig", eller "jag är mer än klar med detta".
Fast mellan att lyssna på förnuftet, eller hjärtat.
Fast mellan att leva, eller att bara överleva.