Lycka
"Jag är så väldigt lycklig. Ibland brukar jag gå tillbaka i tiden och titta tillbaka på gamla blogginlägg, då inser jag hur olycklig jag har varit i perioder. Men inte nu. Nu håller jag lyckan i min famn och känner trygghetens värme omsluta mig, lite mer för varje dag som går. Lite mer trygg i mig själv, mitt liv och mina relationer. Jag har en lång väg kvar att gå, men jag går i alla fall framåt. Jag står inte still eller känner att jag vill vända om och springa tillbaka. Jag går framåt med ett leende på läpparna och lätta steg. Nyfiken på det liv jag skapar åt mig själv.
Men det är lite läskigt också. För man vet ju att livet går i perioder. Ibland har man toppar, ibland dalar det. Jag är rädd för fallet, för vad som kommer att ske. Jag tänker att mitt liv är för bra för att vara sant, så väntar jag någonstans där inne på att det ska ta slut.
Hur gör man egentligen för att inte oroa sig så mycket? För att maximalt kunna uppskatta livets lyckliga perioder och låta dem bära en under de jobbigare tiderna? Det är rätt svårt, livet. Men det är härligt också. Härligt, omskakande, fantastiskt."
-Michaela Forni
Den här texten inspirerar mig. Hela hon inspirerar mig faktiskt. Denna texten har hon skrivit för längesen, och jag kopierade in den här i ett inlägg och sparade som utkast också för länge sen. Den har varit sparad där i några månader nu. En dag kommer detta vara jag. En dag ska jag vara som henne, lycklig fullt ut igen.
Lately
Hitta balans
All for you
Vissa människor
Ge aldrig upp
Tänk dig såhär
du har liksom som en cirkel.
Längst uppe, allra längst upp så är
du som allra ledsnast. Sen blir du lite
mindre ledsen, nästan helt okej, du mår
bra, du känner dig glad, peppad, lycklig,
nästan helt euforisk, och sen helt jävla
c p - l y c k l i g när du kommit upp liksom
till toppen där fast på andra sidan ledsen. Då
är det liksom att du har det bästa i hela
världen och du kan inte få det bättre men
det är bara det att det är så himla
lätt att man bara trillar över
på den där sidan och så blir man
sådär otroligt ledsen igen."
Cause we were good kids
Denna tjej
Försök att överträffa de, ja
Två år
2015, you will not be missed
Det var första gången jag alltid hade någon vid min sida varje gång det blev jobbigt i livet, något jag inte heller var van vid, då många är bra på att lämna när det blir jobbigt för någon, vilket är sämsta saken någonsin man kan göra i det läget. Det var första gången jag började tänka från ett annat perspektiv, eller egenligen blev tvingad till det, men som gjorde saker bättre i längden. Första gången jag hade en "riktig" hemmafest, och antagligen sista gången också. Haha nä skoja. Första gången jag gjorde tre tatueringar på samma år. Första gången jag kände mig viktig för någon på riktigt.
För varje gång
Vi älskar saker så mycket och sen blöder vi i hjärtat
Varför så tom?
Ångest
"Jag har ångest. Den trycker precis innanför skallbenet, som en ihärdig migrän man känner för att slita ut ur huvudet. Den är inte extremt i sin smärta at first, men tillslut får man panik av ångest. Jag blir tokig på den, vill skrika åt den eller desperat be den lämna mig. I alla de böcker jag läser står det om att den enda vägen till att slippa ångesten, är att acceptera det som gör ont.
Det finns händelser som jag har väldigt svårt att acceptera.
Jag försöker och försöker, men jag kommer aldrig hela vägen. Det är fortfarande en del av mig som är långt från tryggheten. Istället för att acceptera att det som har hänt, har hänt – så vill jag desperat skriva om vissa kapitel. Jag vill så gärna få chansen att göra om vissa beslut eller spela om specifika samtal. Varenda bok om vägen till lycka säger att accepterandet är det viktigaste för att klara av det jobbiga man drabbas av i sitt liv, men jag verkar inte vara så bra på det där med accepterandet. Jag känner för starkt, önskar för intensivt och accepterar för svagt.
Jag försöker verkligen leva mitt liv så rätt som möjligt, långt borta från sånt som kan ge ångest och jag försöker att tänka positivt så långt det bara går. Jag vet inte om det är gammal ångest som har kommit ikapp mig. Kanske är det nu, när jag lever mitt liv precis så som jag önskar, som jag också får upp alla de ångestmolnen jag tidigare inte orkat ta tag i. Jag vet inte.
En stor del av livet verkar, av mina 17 år att döma av hittills, gå ut på att lära sig leva med saker som skaver. Ett läkande hjärta, en sjukdom, sårade människor, oönskade händelser, döden. Jag försöker hela tiden hitta nya knep för att inte låta ångest sprida sig i mig, försöker hålla den kontrollerad, men det är svårt. Det har alltid varit det, som jag kan minnas. Om jag inte skulle må dåligt över det jag mår dåligt över nu, skulle det vara något annat. Alla människor bär på smärta i olika former. Alla. Men även om jag vet om det, kan jag inte låta bli att önska bort just mina jobbiga tankar. Jag vet att de säkert skulle ersättas med nya, men det kan inte hjälpas. Jag önskar så gärna bort dem i alla fall."
- Michaela Forni