"Du klarar dig"
Jag mår bättre, det gör jag. Som i inlägget under, "it's not killing me anymore, but it still hurts". Väldigt mycket. Men jag mår ändå under omständigheterna bättre. Jag är inte glad fullt ut som den person jag var innan men ändå är jag gladare än vad jag varit under det senaste året. Jag känner mig starkare. Men.. Fyfan, ibland, så som ikväll, är det faktiskt jobbigt som fan fortfarande. Det vrider mig ut och in. När blir man sig själv igen efter man gått paj, även om det var längesen?
Mm jaa
Då är du mitt andetag
Jag ser inte dig längre, tror vi båda
Some nights are still as bad as before
De där låtarna som gör lite extra ont i hjärtat
Det finns några låtar som jag älskar, verkligen ä l s k a r och jag tröttnar liksom inte på dom heller. Men de är också de låtarna som gör lite sådär extra ont inombords, men som man fortsätter att lyssna på för att minnas det som var, det som inte längre finns. Varför jag älskar dom är för att de bär med sig så väldigt många minnen, och det är också därför jag samtidigt hatar dom. Don't get me wrong, jag älskar dom, men jag hatar dom för att jag älskar dom. Just dessa minnen som finns i dessa låtar är oslagbara, och jag saknar dom som jag vet inte vad. Önskar jag kunde berätta varje låts minnen.
All of me - detta är helt klart den värsta utav de alla. Jag älskar den men den bär på de finaste minnena, men jag kan inte lyssna på den längre. Den är ifrån när vi var där en majnatt i gräset.
Read all about it - "Lyssna på den här så somnar du"..
Skitsamma - "Finns det någon låt som beskriver dig?"
Länge leve vi - "alltid vi"
Själen av en vän - Ännu en sån vi alltid lyssnade på, och nu handlar den om dig från mig
Thinking out loud - Åka bil
See you again - ....
Just friends - öh ja
Cause' he's moved on while I'm still bleedin'
För han har gått vidare medan jag fortfarande sörjer
Fly away and please take away pain
Vill ha ett svar varför, men ingen kan förklara det. När jag kolla på dig förr så stod du och log, men nu när jag tittar på dig ser du inte mig. Du kollar förbi, som om du aldrig har känt mig. Det sårar mig och jag undrar om känslan någonsin försvinner. Spelar ingen roll vad jag gör, du märker inte mig, du varken ser eller hör. Men vi är ingenting utan hopp, och jag har hoppet kvar. Någonstans inom mitt hjärta, bakom smärtan, finns hoppet liggandes och bara väntar på att bli till något stort.
Vad hände sen egentligen?
Kommer du ihåg när du var liten? När man knappt hade några problem förutom när man spillde ut innehållet i glaset eller ramlade och skrapade upp hela benen. Man var kompis med alla och hade kul varje dag, man levde mer i fantasin än i verkligheten. Man trodde verkligen att man var en av dom på tv:n och låtsades så hårt att man var den där figuren i fantasilandet som egentligen aldrig fanns, man trodde så mycket att man gick på det själv. Man kunde vara precis vem man ville, och man var det. Ingenting satte stopp, för det fanns ingenting som stod i vägen. Det var du och dina vänner på skolgården som krigade tillsammans tills att klockan ringde in.
Livet var en lek och att lägga sig på kvällen innebar inte att man skulle ligga sömnlös och stirra in i taket med tårar längst kinderna, utan det innebar att man faktiskt somnade. Man hade inga bekymmer som man tänkte på när man låg där i sin ensamhet, allt var frid och fröjd. "Att vara hög" betydde att man hade hög fart på gungan. Det fanns inget krig förutom när du och din kompis ville ha samma leksak. "Hej då" var ett annat ord för "vi ses imorgon". Det fanns inga krav på hur man skulle vara eller se ut, man var bara tvungen att finnas till för att passa in. Man kunde svara på frågan "hur mår du?" och vara ärlig i svaret med ett glatt humör. Den största rädslan var alla dessa mardrömmar, och om man vaknade upp med panik var man rädd att somna om för att återigen uppleva drömmen.
Men vad hände sen egentligen? Klubbor blev till ciggaretter, läsk blev till vodka. Glädje blev till depression, och lycka är något man får kämpa efter att känna. Cyklar blev till mopeder och så småningom bil. Det som en gång var orört blev till svidande ärr. Rakblad har mer effekt än vad vi då visste om. Man går sönder och blir förstörd, själen sitter inte längre ihop, utan den är sönderriven. Vännerna man haft för en sån lång tid hälsar inte på en när man träffas, och det gör ont men man vill inte visa hur mycket man behöver dom, så man låtsas som ingenting. Personen du älskar (till och med älskar mer än mat) och som brukade älska dig saknar du mer än något annat, och saknaden blir till en tomhet som man inte kan hantera. Fantasivärlden försvann och ju äldre man blev, ju mer fick man se utav den riktiga världen. Ju mer fick man se att världen inte alls är en lek, man måste kämpa varje dag för att hålla sig kvar med fötterna på jorden. Vad som brukade vara lätta, djupa andetag, blev till andetag som hugger tag inom en, det gör ont. Krig finns, vissa krigar för sitt land och för att försörja sin familj, medan vissa krigar mot sig själva, få bort de där demonerna som finns i huvudet på individen. Pressen på att alltid prestera sitt yttersta tar död på en sakta men säkert, och man får stämplar om att man är otillräcklig.
De vänner man umgicks med varje dag, tog tag i andras händer och blev de personer de lovade att aldrig bli. Vissa du aldrig trodde skulle göra något illa, sitter bakom låsta dörrar. Den som var mobbad, blev den som nu istället har övertaget över andra. Den du aldrig trodde skulle lämna dig, vände på klacken och lämnade dig kvar. När man var liten fanns det bara två olika grupper, "kille" och "tjej". Nu finns det hur många grupper som helst, "tjock", "smal", "fin", "ful", "vit", "svart", "medelmåtta", "populär", listan kan fortsätta hur långt som helst. Nu vet man inte längre vad ett "hej då" betyder, och "föralltid" kan lika gärna betyda "för ett tag". Om man ändå skulle lyckas att komma upp på toppen, men sedan blir nedputtad igen, undrar man om man någonsin kommer bli lycklig igen, man liksom tappar hoppet. När man var liten och bara satt och stirrade, dagdrömde man om man vad skulle göra senare under dagen (eller om glass, för vem älskar inte glass?), om man nu blir frågad vad man tänker på kan man inte berätta, för man får inte tänka så. Man fortsätter att le, trots att allt är åt helvete. Man ser inte enledningen till att försöka mer, och man får tillfällen då man inte ens orkar att öppna munnen för att prata.
Man undrar om det liksom alltid kommer vara som det är nu, eller om det blir bättre. Tiden läker inget längre, det har ju gått flera år. Jag vill gå tillbaka till att vara liten och äta pannkakor. Godnatt
Please don't say you love me
det gör ont i mitt hjärta att vara utan dig. du var så jävla mycket, du är allting för mig.
Ett krossat hjärta gör ju så himla ont. Det känns som att någon stryper hela ens själ och man tappar andan. Man kan känna hur något är trasigt där inne. Den där klumpen i magen, gråten i halsen och rödspränga, våta ögon. Den där känslan av att allt är över och man aldrig kommer klara det här. Det känns som att hela ditt liv har rasat ihop och att du tappat all lycka. Det viktigaste i denna procedur är att tillåta dig själv att "gråta tills hela bröstkorgen slits sönder av ångest", tillåt dig själv att må dåligt och framförallt, när du mår bra så tillåt dig själv att må bra då också. "
Tills dess är jag på min egna väg här, trots denna smärta som min själ bär
Vissa saker kommer man nog aldrig riktigt över. Vissa saker kan slå in i oss med en sådan kraft att de lämnar oss med dalar i våra landskap och bucklor i våra hjärtan. De har en sorts förmåga att bli till en del av oss, och att själva skriva in sig i vår historia. För även om vi inte längre tänker på det, eller till och med glömmer bort det helt, så finns det trots allt där och andas inom oss. Och ibland så kan det göra oss påminda. Som genom en rysning längst våra ryggradar eller som gåshud på våra armar. Som en flyktig tanke innan vi somnar, eller som en dröm vi inte riktigt kan minnas när vi vaknar. För vissa saker kan röra våra liv så mycket att de aldrig kan dö. Jag undrar om jag någonsin kommer till den punkten att jag kan bli påmind, för jag har aldrig glömt det.
Ibland när jag saknar dig
Men vi kanske träffas igen. När vi är lite äldre, och våra själar är mindre hektiska. Just nu är jag kaos till dina tankar och du gift till mitt hjärta.
Om jag bara visste vad som sen skulle ske
Jag drunknar snart, genom mina egna tankar. Dom verkar inte hålla mig flytande så länge till, dom drar mig sakta längre och längre ner. Jag gråter inte längre varje dag, men det finns fortfarande ingen dag då allt är normalt. Det finns dagar jag knappt kan andas in den friska luften, det gör ont och jag kan inte ställa mig upp. Man bara kollapsar, benen kan inte hålla dig uppe och sen lämnas du där. På golvet liggandes. Rödsprängda ögon. Man kan knappt ens lyfta på armen. Även om sängen är en meter ifrån, kan du inte ta dig dit. Blicken är tom, man kollar men man ser inte. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna igen, så jag kan rymma i form av en dröm. Men jag måste bara ge det mer tid, och tid är det finaste man kan ge någon annan. Jag kan bli bra, mina krossade delar kanske kan limmas ihop igen. Vi kanske blir bra igen.
när världen bara rasar ner
Jag antar att jag inte skrivit så mycket egentligen om hur jag mår och så det senaste. Anledningen är väl mest bara att jag trodde det skulle bli bättre, så jag avvaktade.
Men det blev nog aldrig bättre, eller också så är det just det som har hänt, att det blivit det. Jag vet ärligt talat inte helt, vilket är väldigt förvirrande. Så mycket som jag egentligen växt som person nu under sommaren är nog ganska mycket, mycket mer har hänt inuti mig nu, än dom två senaste åren. Men har jag mått bra? Nej ändå inte. Dom två senaste månaderna har varit kass, igen. Tänker för mycket. Saknar för mycket. Bryr mig för mycket. Varför ska jag aldrig kunna släppa personen, när den släppt mig för längesen? Öh ja, återigen, tänker och saknar samt bryr mig för mycket för att bara kunna stänga av. Allt blev för mycket för mig, jag klarade inte av att vara i Falköping så jag åkte härifrån ett par dagar. Allting påminde mig, alla vägar vi gått här, alla roliga stunder och till och med mitt egna hem påminde mig. Innan detta hände, för två månader sedan, så var allting bara så bra igen. Jag var glad som bara den.
Nu är det dock skillnad. Jag orkar inte mer och jag tror det syns ganska tydligt för dom som känner mig väl. Jag var alltid glad innan, kunde göra ingenting men ändå vara jätteglad, log och skrattade. Jag kunde vara hemma och ta det lugnt, jag hoppade runt och var hyper. Jag pratade konstant. Många som ser mig nu skulle aldrig kunna tänka sig att jag inte är sån under ytan, dom skulle inte se mig som ledsen, besviken eller sårad. Jag försöker så gott jag kan när jag är bland folk att vara den glada Malin som finns här inne någonstans. Men det är svårt för mig att le och vara glad längre. Nu måste jag vara ute mest hela tiden för att jag måste ha någonting annat att tänka på, något att göra hela tiden. Jag pratar inte mycket längre, och jag känner mig faktiskt tråkig när jag är bland folk ibland. Men det är ju så med tjejer, när dom är glada kan dom inte sluta prata, när dom är motsatsen är det svårt att få ur sig orden, man säger inte mycket alls. Jag kan inte vara ensam för då blir allt bara fucked up, jag kan inte ta det lugnt längre, jag måste vara bland vänner.
Mycket kan jag se på bilder, så som jag log med hela ansiktet för bara några månader sedan skulle aldrig kunna visas just nu. Nu är ansiktsuttrycket jag har bara plain face eller resting bitch face, hela tiden egentligen. Jag hade inte tänkt på det själv förrens jag såg det på min egna instagram häromdagen. På bilderna som är för några månader sedan log jag med tänder för allt var bra och jag var glad på riktigt, nu däremot får jag kämpa för att kunna dra litegrann på smilet. Som jag sa, att jag var besviken också, är att jag är besviken på mig själv också, för att jag typ lät det hända igen.
Det gör ont i mitt hjärta
Det gör så ont. Så väldigt ont bara. Här ligger jag, mitt i natten med blöta kinder, blöt kudde och inget hjärta kvar. Det sista mänskliga jag hade kvar inom mig, det försvann som ett paket på posten. Skickades iväg långt härifrån. Men jag har ingen annan att skylla, det är mitt fel. Att jag valde att lita på det, att jag valde att gå på det, att jag valde att sumpa något som kunde varit så mycket finare, så mycket bättre.
of course this is happening inside your head
I drömmen. Jag skapade bilder som jag såg så tydligt och känslor som jag kände så starkt. Jag kunde påverka det själv också, men det går bara ibland, och inatt gick det. I drömmen blev vi jagade. Vi stannade så långt ner under jorden som möjligt, i en sån där tunnel för bilar typ, fast väldigt långt ner och antagligen orealistiskt långt ner. Tänkte att där hittar dom oss inte. Det fanns tre utgångar, och plötsligt från en sekund till den andra så stod dom stora dinosaurierna(?) som jagade oss där vid varje utgång. Men jag kunde påverka det, jag visste att jag skulle bli uppäten om jag inte vaknade nu. Jag ville sova vidare egentligen, för jag visste också att det bara var just en dröm. Men jag tänkte att "nej nu vaknar jag istället", och jag bestämde det själv och slöt ögonen i drömmen för att sedan öppna ögonen i verkligheten. Jag vaknade.
Jag tycker om att tyda drömmar för att se vad dom faktiskt betyder och menar. Visst, det händer bara i huvudet? Men kanske inte ändå. Som Dumbledore berättar för Harry, "of course this is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?" Japp, så mycket älskar jag Harry Potter förresten.
När man blir jagad i drömmar betyder det ofta att det är en aspekt av sig själv, som man är rädd för och som man springer ifrån. Man blir jagad av sig själv. Det tyder på stress, att det är svårt att orka eller hinna med alla krav som ställs på sig själv i verkligheten. Saken man blir jagad av är skrämmande, och i verkligheten är man rädd för karaktärsdraget. Man springer ifrån sig själv. Men om jag kan göra valet i drömmen, att vakna och försvinna från det, varför är det inte lika lätt i verkligheten att bara vakna upp?
And we go and we don't stop
Livet är som ett glas vatten
Tänk er att jag håller upp ett glas med vatten framför er, ni kanske tror att jag ställer frågan "är det halvt tomt eller halvt fullt?". Men istället frågar jag "hur mycket väger glaset med vatten?". Jag skulle ha fått många svar. Men vikten spelar ingen roll, det beror på hur länge jag håller i glaset. Om jag håller det i en minut är det inget problem, om jag håller det i en timme kommer jag ha ont i armen. Om jag håller det för en dag kommer min arm kännas paralyserad. I vilket fall så ändras inte glasets tyngd, men ju längre jag håller i det, desto tyngre blir det. Stressen och problemen i livet är som ett glas vatten. Tänk på dom ett tag och ingenting kommer att hända, tänk på dom för ett längre tag och dom börjar att göra ont. Tänk på dom för en ännu längre tid och du kommer känna dig paralyserad och maktlös att göra något alls. Kom alltid ihåg att ställa ner glaset.