Hur smärtan bara bränner
Go on and tear me apart
Dagarna är helt okej ändå, vet inte hur eller varför men jag har åtminstone annat att tänka på då. Tankarna och viljan finns självklart där ändå, varje minut, men jag får det att funka på något vis. Mornarna och nätterna dock, det är kaos och min hjärna är fucked up. Feelings all over the place, I miss you.
Ord betyder ingenting om man inte visar det man säger
Vill bara skrika
När jag sitter här och skriver rinner tårarna ner
Jag är inte den personen som låter folk komma nära, komma in i mitt liv. Jag puschar bort dom innan dom kommit för nära, men jag lät mina väggar komma ner för en gångs skull. Och det gör så ont, som knivsår. Jag var en person som mådde dåligt, sen en människa som var lycklig, nu är jag en människa som mår ännu dåligare.
I need you, that's all
We are like young volcanoes
Saknar lyckan som fanns hela jävla juni.
Om jag bara kunde spola tillbaka si sådär några månader, tänk hur annorlunda det kunde vara nu då i så fall. Hade jag vetat att allt skulle vara såhär skulle jag verkligen gjort saker tidigare och jag hade inte tagit saker för givet. För är det en sak jag lärt mig i livet, är det att aldrig ta något för givet.
Q / A
Finns det något du saknar? Haha aldrig saknat något så mycket som nu
Blir du lätt sårad? Nej inte alls lätt faktiskt. Det finns folk till allt och det kommer alltid finnas folk som hackar på dig oavsett vad du gör, men det är väldigt sällan jag tar åt mig. "Words only hurt if the person who said them means alot to you", så om jag skulle bli sårad är det bara utav någon jag värdesätter obeskrivligt mycket, och det är inte ofta någon nära ens skulle såra liksom.
Vilka har du varit med mest under lovet? Det måste vara twinnie och Wilma, första månaden bara med den ena och andra halvan bara med den andra typ haha. Såklart massor i mellan, men mest dom.
Vad är det sista du tänker på innan du somnar? En jävla massa minnen är vad jag tänker på, fast jag tänker så mycket på allting så jag inte ens somnar knappt. Slutar med att jag grinar mig till sömns istället haha
Lärt känna nån ny i sommar? Ohja ganska många ändå, och det är jag riktigt glad över! Några av dom har jag redan hunnit bli tight med!
Varför är du alltid så ledsen? För jag inte kan vara glad längre.
Tankar
Jag tror jag vill träffa han, men ändå inte. För då känns det som jag accepterar och jag kan inte bara acceptera att jag blivit behandlad så här av mitt egna kött och blod. Då är det jag som förlorar. Jag vet inte hur jag kommer reagera för förra gången var det kaos, jag kunde inte kolla på han och mina ögon förvandlades till vattenfall. Jag har så betydligt många fler anledningar till att inte träffa han, än vad jag har att ens kunna säga hej. Jag vet inte hur jag ska göra om vi ens träffas, ska jag säga hej? Ska jag ge han en kram? Ska jag le, eller kan jag ens vara glad? Jag kommer aldrig kunna vara helt mig själv, för han känner inte mig. Men samtidigt vet jag att jag vill att han ska se hur jag är, jag vill att han ska se hur jag ser ut och hur jag låter när jag pratar. Jag vet att jag vill att han ska se min galna sida och höra mitt skratt som man inte kan få tyst på. Jag vill att han ska känna mig, som den jag är. Innerst inne vet jag att jag alltid velat ha han här, klart jag alltid velat ha den relationen, men det är så svårt att ens tänka sig ha en sån relation alla andra har. Jag är så sjukt avis på er som har en pappa, för jag tror alla behöver sina föräldrar egentligen. Nu har det gått 16 år.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det bruka slå
Hur känns det när halva dig inte finns?
Har inte mått så här i hela mitt liv, värsta veckan någonsin. Det känns inte längre som det är någon ide att ens försöka vara glad, för direkt efter jag börjar tänka positivt händer någonting annat som trampar ner mig igen. Jag kan inte helt uttrycka mig, men det gör ont. Snälla gör mig hel. Jag försöker varje dag, men jag vet inte vad jag ska göra längre. Den positiva lilla flickan är försvunnen.
"Var inte ledsen", "det blir bra", "gå hem", "var stark", "du klarar det".. Allt man får höra, det är inte så lätt. Ingenting är lätt och jag kan inte bara sluta vara ledsen när det är allt jag är. Det känns meningslöst och jag orkar inte mer. Jag har aldrig varit så här, och jag känner inte helt igen mig själv ens. Tårarna har inte slutat rinna på en vecka nu och jag kan inte fortsätta låtsas. Jag låtsas alltid som jag är glad, men bara för att jag ler mår jag inte bra. Bara för att jag skrattar har jag inte kul. Bara kunna känna en känsla av lycka igen. Men jag känner saknad. Ett stort tomt hål, det är dig som jag saknar. Det gör ont, själen bara svider när jag som vanligt tänker tillbaka i tiden.
Men jag förändrades, sen dög jag inte längre. Du var den jag kunde prata med när jag mådde skit, det är tack vare dig jag har tagit mig hit. Har inte velat visa hur jag känner, hur tankarna dödar och hur smärtan bara bränner. Jag blev lämnad här som tack för hjälpen. Jag gör ju vad som helst, jag lovar det känns. Vart kommer jag hamna? Du var en sån som aldrig glömde vem jag var, som såg mitt innersta. Jag hör mina hjärtslag men känner inte livet. Fan smärtan är oändlig, kan inte stanna här. Jag försöker dölja smärta med leende och skratt, men allt bara spelas upp, minnen kommer ifatt.
Dom tänkte ringa polisen, men det är bättre här. Jag vet inte när men jag kommer komma hem. Fortsätt bara att kämpa är det enda man får höra, men jag kommer när min glädje är tillbaka.
Here we go again
Att sova har mer eller mindre blivit en sak jag uteslutit. Inte med mening, utan det är bara så det har blivit och så det kommer att vara. Hela dagarna, varje sekund går tankarna i huvudet, men det är först när man lägger sig ner i sängen i sitt rum som dom väcks till liv på riktigt. Det är inte så lätt att sluta tänka sånt som gör att man nästan faller ner på botten igen. Nu är jag där igen. Såklart jag vill vara sådär stark jag får höra att jag är och ska vara. Men det är inte så läget är, det är inte så jag själv känner mig. Det är inte lätt när tårarna fortsätter glida ner för kinderna.
Ändrade drömmar
Mina drömmar har verkligen förändrats. För bara ett kort tag sedan var jag fast besluten på att flytta till London, sen ändrade vi det till Brighton. Det var något som jag verkligen ville, och för ett tag var det faktiskt också det enda jag ville. Nu har det verkligen ändrats, jag vill inte längre bo där. Kanske för ett tag, min inte en längre period i alla fall. Nu när jag var i London märkte jag hur tufft det var, trafiken och männsikorna.. De är såå många! Här är jag från lilla Falköping och inte alls är van vid sånt, och jag tror inte jag skulle kunna klara av det riktigt. Sen har det kommit upp andra saker som bombar min hjärna också haha, och det gör att jag vill stanna här.
Jag känner liksom inte längre det behovet av att komma iväg som jag gjorde innan. Innan ville jag verkligen inte vara kvar här. Även om allt egentligen finns här, så kändes det inte som jag hade någonting att vara kvar för. Jag ville börja om på noll och träffa nya människor med nytt språk, och vara på ett ställe där ingen känner mig, utan att dom istället lär känna mig som den jag är idag. Det var min dröm och jag skulle följa den, lämna allt annat bakom mig. Jag tror faktiskt jag skulle klara av det, trots att jag skulle sakna familjen. Men nu däremot, nu vill jag inte lämna detta jag byggt upp här. Jag känner inte längre att jag vill iväg, och det känns som det mesta sakta men säkert börjar ta plats. Kanske kommer detta ändras igen och jag vill iväg igen, men just nu känns det inte möjligt. Nu har jag bara en dröm och den är inte alls lik detta.
Innan såg jag London som mitt hem, trots att ja aldrig hade varit där då. När jag och Wilma pratade om London sa vi "hem", och när vi var påväg dit sa vi "nu ska vi heeeem", för det kändes verkligen så. Jag älskar fortfarande stället, men det är inte längre mitt hem. Jag vet vart mitt hem är.
Malin genom ett år
2013 vs 2014. Från en förvirrad till en ganska lycklig tjej. The girl got happy och jag tror det syns i mitt leende, för på vänstra bilden är det fejk, men på högra bilden bär jag ett riktigt leende.
Shit vad mycket som har förändrats på ett år egentligen.. Brukar ni tänka på det? Det gör jag typ hela tiden haha! För ett år sedan just nu, då var mitt välmående väldigt upp och ner. Mest var det på botten hela tiden, fram tills sommarlovet då jag kunde börja leva igen. Jag började lovet med att vara på läger, sedan spelade jag in en film (nej jag har fortfarande inte sett den faktiskt haha, fast att det gått på bio överallt men piin att se sig själv på bioduken), jag hängde med Wilma till Mallorca och solade och badade varje dag i två veckor, sen när jag kom hem därifrån började jag boxningen. På sommarlovet hände någotinom mig själv och jag började tänka annorlunda, jag började må bra. Jag är såå glad att jag började boxningen, för jag vet seriöst inte var jag hade varit nu om jag inte hade börjat där. Boxningen är största delen till att mitt mående blev bättre.
Sen hade jag en kämpig höst och vinter med många tankar, jag vågade fortfarande inte ta plats eller säga ifrån. Jag ville så mycket men jag trodde veeerkligen inte på mig själv. Jag trodde inte jag själv kunde och jag trodde inte på de andra som sa att jag kunde. Sen blev det nyår och det jag tänkte på när klockan slog 00.00 var att "nu ska detta fan bli det bästa året någonsin, så är det bara". Jag firade med mina närmsta vänner och vi hade sjukt kul verkligen. Har ni hört om det där att så man spenderar nyår, så kommer resten av året bli? Visst det är väl ingenting som stämmer, men jag försökte verkligen att tro på det och ja, det känns nästan som att det funkade haha. Visst har jag haft det lite kämpigt även nu ibland, men jag har växt som fan som person på denna korta tiden. Jag vågar nu ta mer plats, inte överallt men nu är jag också den som till exempel kan skrika ut i klassrummet och få skäll typ hela tiden. Det kanske inte är så bra med skäll men med andra ord, jag är nu mig själv där, och deeet är bra! Dock kom detta lite väl sent kanske, med tanke på att jag slutar bland alla dessa människor om ca en månad, men bättre sent än aldrig, right? Och trots att det bara är maj så vet jag att detta året kommer bjuda på mycket, mycket mer.
Just being me
Det finns alltid, alltid någon som man tycker mindre om. Man kan inte älska alla och det är helt naturligt foooolks. men bara för det ska man inte bete sig som ett ass. Alla har vi nog någon gång fått skit kastat på oss, och ofta är det från såna som själva inte mår bra och de tror att allt blir bra om man gör så någon annan mår dåligt. Detta är fel, feeeeel. Men trots det tycker inte jag att man ska göra massa tillbaka, om detta händer. Visa istället att du inte är likadan, visa att du är den som är mogen och den som är bättre. Du är bättre genom att visa att du inte bryr dig. Säg istället "tack", 'cause haters makes us famous. Ta inte åt dig, det gör jag aldrig längre och jag mår betydligt mycket bättre nu. Säger någon vad som helst, som vanligtvis kan knäcka andra, så tänker jag bara att "där är dörren, lämna mig ifred för jag bryr mig inte om din åsikt". Jag har fått höra skit, men ärligt talat gumman, I don't care. Jag känner mig själv och jag vet att jag inte behöver de som håller på så, för jag har redan de jag behöver.
It was really tough for her, but she always smiled.
Ofta får jag höra att jag inte kan det och det. Att jag inte vågar, att jag aldrig kommer klara någon speciell sak, eller att jag bara inte "kan". Jag tycker det är så fel, och inte bara fel, man blir sårad utav det. Om det är någonting jag verkligen vill göra eller klara av, och sen berättar man det glatt, men får som svar att man inte "kan". Du kan inte. Jag fattar inte heller hur dom inte fattar att jag faktiskt reagerar så mycket på det. Sen får man höra varför man blir ledsen och att man ska sluta. Jag hatar att höra just det, "sluta vara ledsen". Folk fattar att man känner olika. Såhär känner jag, acceptera det.
Jag ska bevisa så mycket mer. Jag ska bevisa att jag klarar av det ni inte tror. Jag ska lyckas med det JAG vill lyckas med.
Hatar detta
Jag orkar verkligen inte, vi har så mycket i skolan redan och jag hänger inte med. Skolan handlar inte längre om att lära sig, bara om att få bra betyg. Typ som "Jag bryr mig inte om vad svaret är, ge mig mitt betyg bara". Visst vi går i nian nu och då ska man ju klara av att göra 23456789 läxor, helt normalt.. När man går i skolan halva dagen ungefär, då ska man sen komma hem och göra ännu mer läxor eller träna till prov resten av dagen. Dessutom trivs inte alla i skolan heller, jag är en av dom. Lärare och elever är fucked up, fattar inte hur jag ska orka vänta till gymnasiet där jag träffar nytt folk.. Sen klagar lärarna på att varför man inte gjort läxan eller varför man är så trött, ja men jo, att gå i skolan där man känner sig så jävla dålig och sen ska man komma hem och fortsätta med skiten. Man får ju ingen vila alls, och ingen fritid heller. Absolut förstår jag att man måste kunna vissa saker, men att man ska göra alla cp-uppgifter i matten som man aldrig kommer använda senare i livet, VARFÖR ska man då kunna lära sig det? Det finns mobil, det finns miniräknare. "För man ska kunna det", men till vilken nytta?! Kan inte de elever som ska jobba med sånt i framtiden läsa det bara?
Skolan lägger alltför stor press på varenda elev. Vi har massor att tänka på och vi går upp tidigt, vi får huvudvärk ofta och framför allt lägger vi för stor press på oss själva, vilket gör oss ledsna och kanske deprimerade. Sen kanske många av oss har någon aktivitet att göra på eftermiddagen eller kvällen, men det är ju nästan bara att skita i, för man har varken orken eller vilja efter allt det, i alla fall jag. Men visst går jag i boxningen ändå och kämpar igenom det varje dag. Men hade jag kanske en gång velat vara hemma och ta det lugnt för en gångs skull så gör jag det med all rätt, för jag blir så jävla trött efter allt skolan ber oss göra. Även en sån aktivitet ska man inte känna sig tvingad till, annars kommer det inte heller funka, så vill jag stanna hemma en dag gör jag det.
Men ändå går vi till skolan varje dag i hopp om att det går bättre, vilket det aldrig blir. Vi som inte gillar att prata inför stor grupp mår dåligt för att det snart är muntliga nationella, och bara om man ska vara i grupper blir man nervös, beroende på vilka det är. Vi mår dåligt för så mycket, ändå undrar ni varför vi är på så dåligt humör.
"visade ingenting utåt, men inne var jag nedbruten"
Efter att jag har kollat tillbaka lite bland mina inlägg från förra januari, kommer jag nu ihåg hur jag var som person just då. Det var verkligen inte den bästa versionen av mig själv. Jag mådde kass, ingen förstod, ingen såg, även om det stod ganska obvious i bloggen faktiskt. Så var det i alla fall fram till sommaren. Det var jjobbigt, men jag hade nästan glömt bort det tills jag läste om inläggena. Jag visade ingenting utåt, men inne var jag så nedbruten. Det var ingenting som någon person hade gjort, men ni vet, monster ligger inte och lurar under sängen och väntar på att skrämma en, monstrena (eller vad det heter i flertal) finns inom oss, det är vi som är dom. Och just då fajtades jag mot mig själv. Jag sparade oerhört många bilder på både mobilen och datorn, såna bilder med quotes som relaterade, för det är bara såna männsikor som vart med om det själv som kan förstå. Vissa bilder var också för att hjälpa "mitt monster", men det var dålig för mig, för Malin. Jag läste tillochmed böcker från biblioteket som "tröst", så jag inte var ensam. Jag?!
Under detta året som gått har det hänt så himla mycket. Under sommaren kom jag ur allt det där, jag hittade mig själv och mår bra nu. Jag tänker inte gå tillbaka till det jag var, för det var verkligen inte en bra plats. Just då trodde jag aldrig att det skulle bli bra, det kunde inte bli bra, jag ville inte att det skulle bli bra, men ändå vill jag. Mitt monster ville inte, men jag, Malin, ville. Jag vann, på egen hand. Läs inläggena, starting from january last year.
Se, det finns saker ni inte vet om mig, man lär sig saker varje dag.
Förklara för mig
Sen tänker jag istället, om jag lägger av att blogga, vart ska jag göra med alla bilder jag tar? Det klart man vill dela med sig av dom. Och det klart att jag vill dela av mig av boxningen och allt där emellan också.. Det är svårt, faktiskt. Men om ni vill att jag ska fortsätta blogga 2014, då får ni faktiskt ta och skriva här under varför ni läser min blogg och varför jag ska fortsätta, allihopa. Tack :)
Favoriter
Dricka: Vatten dricker jag nästan hela tiden, så vatten men också smultrondryck.
Mat: Potatis, lax och dillsås. Mmmm
Album: Midnight Memories ♥
Godis: Äter inte godis längre.. Men det får bli choklad.
Högtid: Juuuuul
Sak: Mobilen och biljetterna ♥
Person: Mamma, systrarna, bästa vän och mina boys ♥
Plagg: Pyjamas.. Haha nä men jag älskar mysiga kläder.
Dag hittils: Åttonde maj ♥
Blomma: Rosor för de är ju så fina! Sen kan jag nästan inga blommor heller...
App: Instagram, we♥it och twitter!
Band/artist: Det tror jag att du vet sen ett bra tag tillbaka
Blogg: Utav de stora bloggarna så är det Kenzas eller Zaras blogg!
Sport: Boxning what else
Land: Englaaaaaaaaand ♥
Årstid: Sommaar