Vad hände sen egentligen?
Kommer du ihåg när du var liten? När man knappt hade några problem förutom när man spillde ut innehållet i glaset eller ramlade och skrapade upp hela benen. Man var kompis med alla och hade kul varje dag, man levde mer i fantasin än i verkligheten. Man trodde verkligen att man var en av dom på tv:n och låtsades så hårt att man var den där figuren i fantasilandet som egentligen aldrig fanns, man trodde så mycket att man gick på det själv. Man kunde vara precis vem man ville, och man var det. Ingenting satte stopp, för det fanns ingenting som stod i vägen. Det var du och dina vänner på skolgården som krigade tillsammans tills att klockan ringde in.
Livet var en lek och att lägga sig på kvällen innebar inte att man skulle ligga sömnlös och stirra in i taket med tårar längst kinderna, utan det innebar att man faktiskt somnade. Man hade inga bekymmer som man tänkte på när man låg där i sin ensamhet, allt var frid och fröjd. "Att vara hög" betydde att man hade hög fart på gungan. Det fanns inget krig förutom när du och din kompis ville ha samma leksak. "Hej då" var ett annat ord för "vi ses imorgon". Det fanns inga krav på hur man skulle vara eller se ut, man var bara tvungen att finnas till för att passa in. Man kunde svara på frågan "hur mår du?" och vara ärlig i svaret med ett glatt humör. Den största rädslan var alla dessa mardrömmar, och om man vaknade upp med panik var man rädd att somna om för att återigen uppleva drömmen.
Men vad hände sen egentligen? Klubbor blev till ciggaretter, läsk blev till vodka. Glädje blev till depression, och lycka är något man får kämpa efter att känna. Cyklar blev till mopeder och så småningom bil. Det som en gång var orört blev till svidande ärr. Rakblad har mer effekt än vad vi då visste om. Man går sönder och blir förstörd, själen sitter inte längre ihop, utan den är sönderriven. Vännerna man haft för en sån lång tid hälsar inte på en när man träffas, och det gör ont men man vill inte visa hur mycket man behöver dom, så man låtsas som ingenting. Personen du älskar (till och med älskar mer än mat) och som brukade älska dig saknar du mer än något annat, och saknaden blir till en tomhet som man inte kan hantera. Fantasivärlden försvann och ju äldre man blev, ju mer fick man se utav den riktiga världen. Ju mer fick man se att världen inte alls är en lek, man måste kämpa varje dag för att hålla sig kvar med fötterna på jorden. Vad som brukade vara lätta, djupa andetag, blev till andetag som hugger tag inom en, det gör ont. Krig finns, vissa krigar för sitt land och för att försörja sin familj, medan vissa krigar mot sig själva, få bort de där demonerna som finns i huvudet på individen. Pressen på att alltid prestera sitt yttersta tar död på en sakta men säkert, och man får stämplar om att man är otillräcklig.
De vänner man umgicks med varje dag, tog tag i andras händer och blev de personer de lovade att aldrig bli. Vissa du aldrig trodde skulle göra något illa, sitter bakom låsta dörrar. Den som var mobbad, blev den som nu istället har övertaget över andra. Den du aldrig trodde skulle lämna dig, vände på klacken och lämnade dig kvar. När man var liten fanns det bara två olika grupper, "kille" och "tjej". Nu finns det hur många grupper som helst, "tjock", "smal", "fin", "ful", "vit", "svart", "medelmåtta", "populär", listan kan fortsätta hur långt som helst. Nu vet man inte längre vad ett "hej då" betyder, och "föralltid" kan lika gärna betyda "för ett tag". Om man ändå skulle lyckas att komma upp på toppen, men sedan blir nedputtad igen, undrar man om man någonsin kommer bli lycklig igen, man liksom tappar hoppet. När man var liten och bara satt och stirrade, dagdrömde man om man vad skulle göra senare under dagen (eller om glass, för vem älskar inte glass?), om man nu blir frågad vad man tänker på kan man inte berätta, för man får inte tänka så. Man fortsätter att le, trots att allt är åt helvete. Man ser inte enledningen till att försöka mer, och man får tillfällen då man inte ens orkar att öppna munnen för att prata.
Man undrar om det liksom alltid kommer vara som det är nu, eller om det blir bättre. Tiden läker inget längre, det har ju gått flera år. Jag vill gå tillbaka till att vara liten och äta pannkakor. Godnatt
Media
Bildkvaliteten suger här på blogg.se.. Upplösningen ändrades typ helt
Äntligen har vi nu börjat med medialektionerna i skolan. I ettan var det så tråkigt när man bara gick och väntade på att få gå i tvåan. Nu när vi väl går i tvåan får vi ta del utav studion. Vi har massor med medialektioner, ibland många samma dag, och vi tar bilder i både studion och utomhus. Jag tar mycket bilder hemma på min system, men dock har jag inte kunnat så här mycket som jag kan nu, allt med inställningar och allt. Så roligt! Nu så tycker jag faktiskt skolan är rolig, vilket inte hänt innan på gymnasiet. Som jag väntat!
Please don't say you love me
En dag med dessa
det gör ont i mitt hjärta att vara utan dig. du var så jävla mycket, du är allting för mig.
Ett krossat hjärta gör ju så himla ont. Det känns som att någon stryper hela ens själ och man tappar andan. Man kan känna hur något är trasigt där inne. Den där klumpen i magen, gråten i halsen och rödspränga, våta ögon. Den där känslan av att allt är över och man aldrig kommer klara det här. Det känns som att hela ditt liv har rasat ihop och att du tappat all lycka. Det viktigaste i denna procedur är att tillåta dig själv att "gråta tills hela bröstkorgen slits sönder av ångest", tillåt dig själv att må dåligt och framförallt, när du mår bra så tillåt dig själv att må bra då också. "
Tills dess är jag på min egna väg här, trots denna smärta som min själ bär
Vissa saker kommer man nog aldrig riktigt över. Vissa saker kan slå in i oss med en sådan kraft att de lämnar oss med dalar i våra landskap och bucklor i våra hjärtan. De har en sorts förmåga att bli till en del av oss, och att själva skriva in sig i vår historia. För även om vi inte längre tänker på det, eller till och med glömmer bort det helt, så finns det trots allt där och andas inom oss. Och ibland så kan det göra oss påminda. Som genom en rysning längst våra ryggradar eller som gåshud på våra armar. Som en flyktig tanke innan vi somnar, eller som en dröm vi inte riktigt kan minnas när vi vaknar. För vissa saker kan röra våra liv så mycket att de aldrig kan dö. Jag undrar om jag någonsin kommer till den punkten att jag kan bli påmind, för jag har aldrig glömt det.
Back to school
Började skolan igår igen, och går numera i tvåan. Äntligen säger jag bara, att jag går i tvåan. Ettan var såå tråkig! Jag går ju i samhäll-media, men i ettan så är det ungefär bara som nian fast svårare. Men nu i tvåan är då vi börjar med median, och det känns så skönt att vi äntligen börjat med den inriktningen vi faktiskt valt. Visst vi har bara gått i två dagar nu, men det känns roligt!
Igår då vi började så var vi i Göteborg hela dagen. Vi började 07.15 och tog bussen dit. När vi var där så var vi först på ett tidningsbolag eller vad det var och sen efteråt var vi med på inspelningen utav tre stycken avsnitt av Postkodmiljonären. Låter kanske kul, men det var sååå varmt och jobbigt. Det tog sån tid och det var trångt och ja, inte så värst kul ändå. Men nu drar vi igång på riktigt imorgon istället.
Ibland när jag saknar dig
Men vi kanske träffas igen. När vi är lite äldre, och våra själar är mindre hektiska. Just nu är jag kaos till dina tankar och du gift till mitt hjärta.
Om jag bara visste vad som sen skulle ske
Jag drunknar snart, genom mina egna tankar. Dom verkar inte hålla mig flytande så länge till, dom drar mig sakta längre och längre ner. Jag gråter inte längre varje dag, men det finns fortfarande ingen dag då allt är normalt. Det finns dagar jag knappt kan andas in den friska luften, det gör ont och jag kan inte ställa mig upp. Man bara kollapsar, benen kan inte hålla dig uppe och sen lämnas du där. På golvet liggandes. Rödsprängda ögon. Man kan knappt ens lyfta på armen. Även om sängen är en meter ifrån, kan du inte ta dig dit. Blicken är tom, man kollar men man ser inte. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna igen, så jag kan rymma i form av en dröm. Men jag måste bara ge det mer tid, och tid är det finaste man kan ge någon annan. Jag kan bli bra, mina krossade delar kanske kan limmas ihop igen. Vi kanske blir bra igen.
Golden girl Training Camp 2015
Hello. Nu i helgen var jag iväg på Golden Girl Training Camp. Det är ett läger varje år inför själva Golden girl tävligen som är om några månader. Ett läger endast för tjejer, och så är alltid den nuvarande "Golden Girl" där och håller i träningarna så vi får träna som henne. Riktigt roligt var det, och rätt tufft också då jag var sååå stel i hela kroppen. Har inte tränat så värst hårt nu på ungefär två veckor, så jag fick träningsvärk. Men som sagt väldigt roligt hade vi! Och vädret var ju on point också, 35 grader stod det på. Lagom svettigt att träna 3 boxningsträningar på samma dag i den värmen, man blev väldigt slö utav det, men det funkade!
Senaste
när världen bara rasar ner
Jag antar att jag inte skrivit så mycket egentligen om hur jag mår och så det senaste. Anledningen är väl mest bara att jag trodde det skulle bli bättre, så jag avvaktade.
Men det blev nog aldrig bättre, eller också så är det just det som har hänt, att det blivit det. Jag vet ärligt talat inte helt, vilket är väldigt förvirrande. Så mycket som jag egentligen växt som person nu under sommaren är nog ganska mycket, mycket mer har hänt inuti mig nu, än dom två senaste åren. Men har jag mått bra? Nej ändå inte. Dom två senaste månaderna har varit kass, igen. Tänker för mycket. Saknar för mycket. Bryr mig för mycket. Varför ska jag aldrig kunna släppa personen, när den släppt mig för längesen? Öh ja, återigen, tänker och saknar samt bryr mig för mycket för att bara kunna stänga av. Allt blev för mycket för mig, jag klarade inte av att vara i Falköping så jag åkte härifrån ett par dagar. Allting påminde mig, alla vägar vi gått här, alla roliga stunder och till och med mitt egna hem påminde mig. Innan detta hände, för två månader sedan, så var allting bara så bra igen. Jag var glad som bara den.
Nu är det dock skillnad. Jag orkar inte mer och jag tror det syns ganska tydligt för dom som känner mig väl. Jag var alltid glad innan, kunde göra ingenting men ändå vara jätteglad, log och skrattade. Jag kunde vara hemma och ta det lugnt, jag hoppade runt och var hyper. Jag pratade konstant. Många som ser mig nu skulle aldrig kunna tänka sig att jag inte är sån under ytan, dom skulle inte se mig som ledsen, besviken eller sårad. Jag försöker så gott jag kan när jag är bland folk att vara den glada Malin som finns här inne någonstans. Men det är svårt för mig att le och vara glad längre. Nu måste jag vara ute mest hela tiden för att jag måste ha någonting annat att tänka på, något att göra hela tiden. Jag pratar inte mycket längre, och jag känner mig faktiskt tråkig när jag är bland folk ibland. Men det är ju så med tjejer, när dom är glada kan dom inte sluta prata, när dom är motsatsen är det svårt att få ur sig orden, man säger inte mycket alls. Jag kan inte vara ensam för då blir allt bara fucked up, jag kan inte ta det lugnt längre, jag måste vara bland vänner.
Mycket kan jag se på bilder, så som jag log med hela ansiktet för bara några månader sedan skulle aldrig kunna visas just nu. Nu är ansiktsuttrycket jag har bara plain face eller resting bitch face, hela tiden egentligen. Jag hade inte tänkt på det själv förrens jag såg det på min egna instagram häromdagen. På bilderna som är för några månader sedan log jag med tänder för allt var bra och jag var glad på riktigt, nu däremot får jag kämpa för att kunna dra litegrann på smilet. Som jag sa, att jag var besviken också, är att jag är besviken på mig själv också, för att jag typ lät det hända igen.
Ny tattoo sitter på låret
Fjärde gången Liseberg i sommar
För några dagar sedan tog jag tåget till Göteborg och gick på Liseberg, igen. Det var faktiskt fjärde gången nu i sommar som jag var där, men första gången med denna kille. Killen på bilden är min 14-åriga lillebror. Som alla redan vet så träffas vi aldrig, men detta var faktiskt ändå vår andra gång vi träffades i år. Det brukar alltid ta några år emellan vi ses, just för att han bor hos vår pappa vilket inte jag gör, så det var bara så himla kul att få träffa varann för andra gången nu 2015. Han är bäst, min lillebror
She was a keeper, too bad you didn't keep her
Lördag kväll är det nu. Ligger i soffan och gör ingenting faktiskt. Idag är det hemmakväll för min del. Har börjat jobbet denna veckan och nu under helgen är jag såå trött. Okej, jag är trött alla dagar men nu vill jag bara ta det lugnt. Börjar tidigt på morgonen och slutar på eftermiddagen, men har dock ingen rast. Har ändå varit ute länge om kvällarna, vart med D varje kväll nästan under veckan. Imorgon blir också en bra dag!