What am I supposed to do when the best part of me was always you?
Kanske var det just det här som behövdes ändå. Kanske den lilla saken som faktiskt kommer få mig att gå vidare? För nu känns det ändå som om makten ligger i mina händer, det är jag som avgör hur det blir. Blandade åsikter har jag, och i princip hela min värld ligger på spel. Jag vet vad som är bäst och smartast, men jag vet också vad jag själv vill. Jag har nog alltid vetat det, men ändå alltid valt vad jag velat, och inte vad som vart bäst. Kanske är det bäst att gå utanför mitt hjärta, och gå genom hjärnan nu?
Visst, ont som fan kan man ju minst säga att det gjorde, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var van. Men det blir nog i slutändan ändå någon sorts lättnad. Vet fortfarande inte hur jag ska klara av det, något av det. Då det känns så omöjligt som det bara går. Men om det ändå skulle ske, då var det väl lika bra att börja tidigt.
Kommentarer