Om jag bara visste vad som sen skulle ske
Jag drunknar snart, genom mina egna tankar. Dom verkar inte hålla mig flytande så länge till, dom drar mig sakta längre och längre ner. Jag gråter inte längre varje dag, men det finns fortfarande ingen dag då allt är normalt. Det finns dagar jag knappt kan andas in den friska luften, det gör ont och jag kan inte ställa mig upp. Man bara kollapsar, benen kan inte hålla dig uppe och sen lämnas du där. På golvet liggandes. Rödsprängda ögon. Man kan knappt ens lyfta på armen. Även om sängen är en meter ifrån, kan du inte ta dig dit. Blicken är tom, man kollar men man ser inte. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna igen, så jag kan rymma i form av en dröm. Men jag måste bara ge det mer tid, och tid är det finaste man kan ge någon annan. Jag kan bli bra, mina krossade delar kanske kan limmas ihop igen. Vi kanske blir bra igen.
Kommentarer