Jag lever liksom på minnena
Det är det som går genom tankarna hela tiden. När jag tränar, när jag är i skolan, när jag äter och till och med när jag är som mest stressad och har ingen tid till något annat än det som ska göras. Hela tiden. Tänker på första gången man började prata, tänker på när man blev kallad alla dessa fina grejer, alla smeknamn och alla händelser vi gjorde och var med om, tillsammans. När allt var så nytt och man knappt vågade säga någonting, för allt var så stort. Nu kan vi säga vad som helst till varandra utan att bry sig, därför var det roligare när man började lära känna. Jag kan börja skratta helt random för något som du inte ens kommer ihåg. Egentligen var det inte så himla lång tid, men eftersom man träffades varje dag och pratade varje dag också så kändes det som en evighet. Och det gör det fortfarande, känns som hela mitt liv, för det var en sån stor grej i mitt liv. Tiden gick så sakta och vi fyllde dom med varandra, varje dag.
Nu kan jag se dig ute och vi kan gå mer eller mindre 1m ifrån varandra, men ändå vet man inte ens om man kan säga hej. Det ser ut som jag glömt, men jag kommer ihåg alla ord och jag tänker på dom fortfarande för att komma ihåg att du räddade mig. Om man ser mig kolla på ingenting, kanske till och med själv, men ändå med ett leende, då är det garanterat att minnena går igenom hela min kropp.
Kommentarer