när världen bara rasar ner
Jag antar att jag inte skrivit så mycket egentligen om hur jag mår och så det senaste. Anledningen är väl mest bara att jag trodde det skulle bli bättre, så jag avvaktade.
Men det blev nog aldrig bättre, eller också så är det just det som har hänt, att det blivit det. Jag vet ärligt talat inte helt, vilket är väldigt förvirrande. Så mycket som jag egentligen växt som person nu under sommaren är nog ganska mycket, mycket mer har hänt inuti mig nu, än dom två senaste åren. Men har jag mått bra? Nej ändå inte. Dom två senaste månaderna har varit kass, igen. Tänker för mycket. Saknar för mycket. Bryr mig för mycket. Varför ska jag aldrig kunna släppa personen, när den släppt mig för längesen? Öh ja, återigen, tänker och saknar samt bryr mig för mycket för att bara kunna stänga av. Allt blev för mycket för mig, jag klarade inte av att vara i Falköping så jag åkte härifrån ett par dagar. Allting påminde mig, alla vägar vi gått här, alla roliga stunder och till och med mitt egna hem påminde mig. Innan detta hände, för två månader sedan, så var allting bara så bra igen. Jag var glad som bara den.
Nu är det dock skillnad. Jag orkar inte mer och jag tror det syns ganska tydligt för dom som känner mig väl. Jag var alltid glad innan, kunde göra ingenting men ändå vara jätteglad, log och skrattade. Jag kunde vara hemma och ta det lugnt, jag hoppade runt och var hyper. Jag pratade konstant. Många som ser mig nu skulle aldrig kunna tänka sig att jag inte är sån under ytan, dom skulle inte se mig som ledsen, besviken eller sårad. Jag försöker så gott jag kan när jag är bland folk att vara den glada Malin som finns här inne någonstans. Men det är svårt för mig att le och vara glad längre. Nu måste jag vara ute mest hela tiden för att jag måste ha någonting annat att tänka på, något att göra hela tiden. Jag pratar inte mycket längre, och jag känner mig faktiskt tråkig när jag är bland folk ibland. Men det är ju så med tjejer, när dom är glada kan dom inte sluta prata, när dom är motsatsen är det svårt att få ur sig orden, man säger inte mycket alls. Jag kan inte vara ensam för då blir allt bara fucked up, jag kan inte ta det lugnt längre, jag måste vara bland vänner.
Mycket kan jag se på bilder, så som jag log med hela ansiktet för bara några månader sedan skulle aldrig kunna visas just nu. Nu är ansiktsuttrycket jag har bara plain face eller resting bitch face, hela tiden egentligen. Jag hade inte tänkt på det själv förrens jag såg det på min egna instagram häromdagen. På bilderna som är för några månader sedan log jag med tänder för allt var bra och jag var glad på riktigt, nu däremot får jag kämpa för att kunna dra litegrann på smilet. Som jag sa, att jag var besviken också, är att jag är besviken på mig själv också, för att jag typ lät det hända igen.
Kommentarer
Postat av: MADELEINE LARSSON
Finaste bästa du. Finns här vännen <3