Jag vill börja med att ställa en enkel fråga..
Om du inte har upplevt det, kan du aldrig riktigt förstå. Hur många av er har en svans? Du vet, som en apa. Om du inte har (som jag hoppas ingen har), kan du då föreställa dig hur det är att gripa en filial eller kanske bara svänga den fram och tillbaka? Det är omöjligt, är det inte? Vi har aldrig haft en så det är inte förvånande. Depression är lite liknande det. Om det är något som du aldrig har upplevt så kan du prova så hårt som du vill, men du kommer aldrig riktigt veta hur det känns.
Har du en dålig dag? Nope det är inte depression. Är du ledsen eftersom någon precis avvisat dina framsteg? Nope det är inte depression. Har du tillbringat hela veckan med ett dåligt humör eftersom ditt favoritlag har förlorat en cupfinal? Nope det är inte depression det heller.
Det är inte en förändring i humör relaterat till en vardaglig eller simpel händelse i livet. Om hela din värld håller sakta på att vändas upp och ner på grund av vad som händer i ditt sinne så kan du väl vara deprimerad. Om dessa tankar har funnits i flera veckor eller månader så ja, kan du vara deprimerad. Det är stor skillnad mellan att känna sig nere och ha depression, och detta leder mig till min nästa punkt.
Du kan inte bara "snap out of it" eller "pull yourself together". Jag gillar analogier so hold your horses, för här kommer en till. Depression är som att försöka köra igenom vatten och får höra att "komma över det" är som att plötsligt kunna röra sig som du kan på torra land. Det är omöjligt. Du kan bita ihop tänderna och försöka få lite fart, men i slutändan kommer densiteten att hindra dig från att flytta snabbt.
När depression har sitt grepp om dig, blir livet vatten. Luften omkring dig blir vatten, det krossar dig med sin vikt, och även de enklaste uppgifterna blir svåra. Du känner dig trög, både mentalt och fysiskt och ingenting kan få dig ur det. Du blir i huvudsak instängd i ditt eget fängelse, och sann tillgång till din hjärna ligger bakom den låsta dörren. Ibland, men kortvarit, är det tillåtet att gå utanför dörren för att sträcka på benen, men du vet att det är tillfälligt. Så småningom kommer du att behöva återvända till din cell och vänta tålmodigt på en tid då du får ytterligare en möjlighet att fungera som en normal del av samhället.
Det finns inget val i frågan. Allt vi kan göra är att ta del av våra goda dagar och försöka minimera effekten våra dåliga dagar har på oss. Här är vad jag vill att du ska göra, om du någonsin har upplevt någon form av depression, ångest eller missbruk, berätta för någon. Allt som jag sa, det är så det är och känns, för er som inte vet. Men berätta, för ju fler människor som förstår hur det faktiskt är, ju mindre stressiga liv och dessutom enklare, blir våra liv.