"jag levde i drömmen och jag var läskigt lycklig"
Kommer ihåg hur jag var för ett år sedan, en helt jävla annan person emot vad jag är nu. För ett år sedan var det snart dags för nyår 2013, och jag var en person som var helt jävla lost och inte vågade säga ifrån och det resulterade till att jag umgicks med såna jag inte ville umgås med egentligen och jag hade ständigt hjärtklappning av just den anledningen. Detta var också tiden som jag precis hade börjat lära känna han som blev till en stor del under hela 2014, och fortfarande är och kommer vara. Några saker jag åstadkommit under årets gång tänker jag inte skriva ner för jag hittar inga, men jag har ju dock blivit en helt annan människa. Personen som jag nämt, gjorde mig till det, och det är jag evigt tacksam för. Jag skulle aldrig kommit ifrån de personerna jag inte ville vara med, om han inte hade funnits vid min sida och hjälpt mig. Han var min klippa och det är just därför jag står här nu, med ett starkare sinne och han har hjälpt mig att skita i saker.
Överlag har 2014 haft väldigt många upp och ned-gångar må jag säga. Jag intalade mig själv att det skulle bli mitt bästa år någonsin och jag kände verkligen under tolvslaget att jo men detta blir verkligen bra, och under första halvåret var det så. Det var bäst, jag levde i drömmen och jag var läskigt lycklig. Tränade i mängder, rasade i vikt och umgicks nästan bara med personen, som gjorde mig så lycklig. En tår hade inte nuddat mina kinder på flera månader. Ingen hade någonsin sett mig så glad och så lycklig innan. Skolan gick bra och underbara vänner dessutom.
Sen kom sommaren, den som också började fantastiskt. Körde bil hela dagarna och allt var underbart i början, umgicks med vänner varje kväll och världen var som en dans på rosor. Sen kom katastrofen, det värsta som kunde hända. Jag gick ner i en grop som verkade ha hällt tillbaka sanden över mig, och det gick inte att komma ut. Jag blev så besatt av min enda lycka att när den försvann, försvann även jag igen. Fast tusen gånger värre. Mitt första år på gymnasiet började och det satte verkligen fart med en gång, och jag känner nu hur mina betyg bara rasar, just på grund av att jag inte kommer upp ur gropen. Jag orkade inte med någonting, och ville mest bara iväg, så jag stack för några dagar. Har aldrig någonsin haft så blöta kinder som varje dag sedan dess. Jag hatar när folk säger att "du är stark", för dom vet inte hur jag är bakom stängda dörrar, men ändå, så har jag insett att lite stark kanske jag är, som stannar kvar. Detta året har helt ärligt varit det psykiskt svåraste jag har varit med om, då allt gick från toppen till botten på bara en dag.
Jag har förlorat mer än vad jag klarade av att hantera, och jag har försökt mitt bästa hela tiden och pressen på mig själv blev allt för stor. Hur jag behandlat mig själv har definitivt inte vart bra, men som sagt, jag kunde inte hantera det. Direkt efter något hänt, avlöstes det med ytterligare någon sak. Många gånger har jag känt för att ge upp helt, men än så länge står jag kvar här. Några vänner har tröttnat på mig, på grund av mitt välmående som just nu inte är så jävla väl. Och ja men självklart, då är ju den bästa lösningen att sticka. Jag har dock lärt känna sjukt många andra detta året också, och det är jag glad för. Trodde inte man skulle lära känna så många första terminen på gymnasiet, men så blev det och det är jättkul. Dock saknar jag mitt glada jag som fan och jag saknar min lycka.
Kommentarer