Tankar
Jag tror jag vill träffa han, men ändå inte. För då känns det som jag accepterar och jag kan inte bara acceptera att jag blivit behandlad så här av mitt egna kött och blod. Då är det jag som förlorar. Jag vet inte hur jag kommer reagera för förra gången var det kaos, jag kunde inte kolla på han och mina ögon förvandlades till vattenfall. Jag har så betydligt många fler anledningar till att inte träffa han, än vad jag har att ens kunna säga hej. Jag vet inte hur jag ska göra om vi ens träffas, ska jag säga hej? Ska jag ge han en kram? Ska jag le, eller kan jag ens vara glad? Jag kommer aldrig kunna vara helt mig själv, för han känner inte mig. Men samtidigt vet jag att jag vill att han ska se hur jag är, jag vill att han ska se hur jag ser ut och hur jag låter när jag pratar. Jag vet att jag vill att han ska se min galna sida och höra mitt skratt som man inte kan få tyst på. Jag vill att han ska känna mig, som den jag är. Innerst inne vet jag att jag alltid velat ha han här, klart jag alltid velat ha den relationen, men det är så svårt att ens tänka sig ha en sån relation alla andra har. Jag är så sjukt avis på er som har en pappa, för jag tror alla behöver sina föräldrar egentligen. Nu har det gått 16 år.
Kommentarer
Postat av: Inga-Linn
Så fin. Så fin!
Postat av: Celine
:( ♥
Postat av: Rhoda Michael
Sv: Tack detsamma vackra du!