Just bury me alive. Now.
Att man ska bli anklagad och känna sig som världens dummaste person i världen dygnet runt är en sak jag helt och hållet tröttnat på. Någonsin undrat varför jag är mer tyst än galen och behåller alla tankar för mig själv?
Orkar verkligen inte med mer skit, det är så jävla mycket som tynger på mina axlar så jag bara vill försvinna. Det är väl bättre det? Då slipper jag känna som jag gör, och ni slipper att tycka som ni gör.
Orkar verkligen inte med mer skit, det är så jävla mycket som tynger på mina axlar så jag bara vill försvinna. Det är väl bättre det? Då slipper jag känna som jag gör, och ni slipper att tycka som ni gör.
Jag har blivit misshandlad av en som världen säger är den enda killen en tjej kan lita på, från min födsel till sju års ålder levde jag i ett helvete och jag har fortfarande svårt att låta människor komma för nära. Rädd för att bli lurad, rädd för att bli sviken eller älska dom för mycket och att de sen försvinner.
En bra egenskap jag har som många säger, är att jag är lätt att prata med, förstående. Jag har vart med om många saker som som mina vänner inte har, vilket gör det svårare för mig att våga prata. De förstår ändå inte hur varenda jäkla dag är för mig, även fast det är över.
Att bli kallad för det ena och det andra, att bli blåslagen av familjemedlemmar, att höra att jag överdriver mina känslor och blir ledsen för sånt som inte alls betyder något (alltid hemma), att känna att jag inte passar in eller att alltid ha "monstret" i tankarna. Att jag inte "vågar" prata är något jag hör nästan varje dag, men förlåt för att jag verkligen inte vill då. Det stryper mig. Men snälla, för en gångs skull, se från min synvinkel innan du för ut dina kommentarer. "Asså du har problem!" Fick en chock att höra det för några veckor sedan av en sån obeskrivligt nära.
Många undrar varför jag vill flytta ifrån Sverige, och ja, jag är fast besluten för att göra det. Anledningen är att jag bara vill bort, lämna allt det jobbiga här och börja om på en plats där ingen vet vem jag är, och istället lära känna mig för den jag är idag. Sen kan de få reda på saker allteftersom. Men ändå vill jag ha med mig den viktigaste. Hon som alltid låtit mig vara just mig, hon jag älskar mest och vill ha kvar livet ut.
Jag erkänner att jag oftast håller mig till de jag känner, rädd för förändring. And once again, rädd för de jäkla sakerna som står på headern. Being forgotten, replaced. Tonårslivet suger totalt.
Men... jag trodde ändå inte att du skulle tro det.
Vi hörs när du är redo.
Men... jag trodde ändå inte att du skulle tro det.
Vi hörs när du är redo.
Kommentarer
Postat av: Ella - Hobbyfotograf
Sv tack detsamma :) Allt bra?
Postat av: Kusin
Oj jag visste inte att du hade blivit misshandlad jag, jag är ledsen för din skull!
Kram hjärtat!