Det enda stället jag ser dig på är numera på bilder. Gamla bilder, inget nytt längre. När jag kollar tillbaka på dom bilderna jag har sparade, som jag har så svårt för att ta bort, ser jag minnena framför mig. Lyckan och leénden också, dom sitter fast. Det var så annorlunda då, vi var så annorlunda då. Jag såg dig överallt, för vi var överallt tillsammans. Men nu finns du inte kvar, alls. Det känns rätt sjukt verkligen, efter så pass lång tid så är allt bara borta. Poff och allt försvann, som om ingenting hade hänt alls under dessa år. När jag går längst gatorna och ser oss framför mig, så vet jag att jag aldrig kommer vara med om det igen. Ibland far minnena ur mig i en form av en tår längst kinden. För jag kommer antagligen aldrig någonsin träffa dig igen, min vän. Snälla, kom bara tillbaks.