Vad hände sen egentligen?
Kommer du ihåg när du var liten? När man knappt hade några problem förutom när man spillde ut innehållet i glaset eller ramlade och skrapade upp hela benen. Man var kompis med alla och hade kul varje dag, man levde mer i fantasin än i verkligheten. Man trodde verkligen att man var en av dom på tv:n och låtsades så hårt att man var den där figuren i fantasilandet som egentligen aldrig fanns, man trodde så mycket att man gick på det själv. Man kunde vara precis vem man ville, och man var det. Ingenting satte stopp, för det fanns ingenting som stod i vägen. Det var du och dina vänner på skolgården som krigade tillsammans tills att klockan ringde in.
Livet var en lek och att lägga sig på kvällen innebar inte att man skulle ligga sömnlös och stirra in i taket med tårar längst kinderna, utan det innebar att man faktiskt somnade. Man hade inga bekymmer som man tänkte på när man låg där i sin ensamhet, allt var frid och fröjd. "Att vara hög" betydde att man hade hög fart på gungan. Det fanns inget krig förutom när du och din kompis ville ha samma leksak. "Hej då" var ett annat ord för "vi ses imorgon". Det fanns inga krav på hur man skulle vara eller se ut, man var bara tvungen att finnas till för att passa in. Man kunde svara på frågan "hur mår du?" och vara ärlig i svaret med ett glatt humör. Den största rädslan var alla dessa mardrömmar, och om man vaknade upp med panik var man rädd att somna om för att återigen uppleva drömmen.
Men vad hände sen egentligen? Klubbor blev till ciggaretter, läsk blev till vodka. Glädje blev till depression, och lycka är något man får kämpa efter att känna. Cyklar blev till mopeder och så småningom bil. Det som en gång var orört blev till svidande ärr. Rakblad har mer effekt än vad vi då visste om. Man går sönder och blir förstörd, själen sitter inte längre ihop, utan den är sönderriven. Vännerna man haft för en sån lång tid hälsar inte på en när man träffas, och det gör ont men man vill inte visa hur mycket man behöver dom, så man låtsas som ingenting. Personen du älskar (till och med älskar mer än mat) och som brukade älska dig saknar du mer än något annat, och saknaden blir till en tomhet som man inte kan hantera. Fantasivärlden försvann och ju äldre man blev, ju mer fick man se utav den riktiga världen. Ju mer fick man se att världen inte alls är en lek, man måste kämpa varje dag för att hålla sig kvar med fötterna på jorden. Vad som brukade vara lätta, djupa andetag, blev till andetag som hugger tag inom en, det gör ont. Krig finns, vissa krigar för sitt land och för att försörja sin familj, medan vissa krigar mot sig själva, få bort de där demonerna som finns i huvudet på individen. Pressen på att alltid prestera sitt yttersta tar död på en sakta men säkert, och man får stämplar om att man är otillräcklig.
De vänner man umgicks med varje dag, tog tag i andras händer och blev de personer de lovade att aldrig bli. Vissa du aldrig trodde skulle göra något illa, sitter bakom låsta dörrar. Den som var mobbad, blev den som nu istället har övertaget över andra. Den du aldrig trodde skulle lämna dig, vände på klacken och lämnade dig kvar. När man var liten fanns det bara två olika grupper, "kille" och "tjej". Nu finns det hur många grupper som helst, "tjock", "smal", "fin", "ful", "vit", "svart", "medelmåtta", "populär", listan kan fortsätta hur långt som helst. Nu vet man inte längre vad ett "hej då" betyder, och "föralltid" kan lika gärna betyda "för ett tag". Om man ändå skulle lyckas att komma upp på toppen, men sedan blir nedputtad igen, undrar man om man någonsin kommer bli lycklig igen, man liksom tappar hoppet. När man var liten och bara satt och stirrade, dagdrömde man om man vad skulle göra senare under dagen (eller om glass, för vem älskar inte glass?), om man nu blir frågad vad man tänker på kan man inte berätta, för man får inte tänka så. Man fortsätter att le, trots att allt är åt helvete. Man ser inte enledningen till att försöka mer, och man får tillfällen då man inte ens orkar att öppna munnen för att prata.
Man undrar om det liksom alltid kommer vara som det är nu, eller om det blir bättre. Tiden läker inget längre, det har ju gått flera år. Jag vill gå tillbaka till att vara liten och äta pannkakor. Godnatt
Kommentarer
Postat av: Rhoda
Bra skrivet!
Jag tror nog alla saknar dom tiderna när man var mycket yngre, men det kommer bli bättre med tiden destu äldre man blir! :)
Postat av: Boel
Så starkt skrivet <3